Admin

Idag minns jag min morfar. En ganska enkel man på många sätt. Han gjorde inte mycket väsen av sig. Han levde ett ganska inrutat litet liv i den svenska huvudstaden – från att han föddes till att han checkade ut. Han älskade sin familj och sina vänner, och han avgudade sina hundar mer än något annat. Framförallt, skulle jag säga, så var morfar väldigt trogen sitt jobb. Han arbetade med mattläggning i Stockholm. Han inte bara arbetade, han var mästare i det. Den största mästaren i mattläggning i hela Stockholm brukade han säga, skämtsamt. Han talade om sitt yrke som om det vore en kampsport. En sport där man kunde bära olika färg på bältet beroende på hur många år man varit verksam. Morfar hade varit verksam inom mattläggning i Stockholm sedan 50-talet. Detta gav honom Stockholms allra svartaste bälte i mattläggning. Nu är det 10 år sedan morfar lämnade oss och jag tänker på honom på årsdagen. Det var en fin man som brydde sig om alla människor lika mycket. Han var rättvist och snäll, men han kunde också vara bestämt och ibland tilta åt det arga hållet. Framförallt gällde detta när han såg orättvisor. Det kunde ena stunden vara fråga om orättvisor på samhälls- eller till och med global nivå. Nästa stund handlade det om orättvisor, och bekämpandet av dem, mellan mig och mina systrar. Vem som skulle få ha vilken leksak och varför det var viktigt att vara givmild.  Morfar sa ofta att det finaste man kunde jobba med i Stockholm var mattläggning. Han var förstås färgad av att detta var den bransch som han var verksam i. Jag minns dock att han gav väldigt bra förklaringar när man frågade varför han tyckte att det var så. Han menade att man, då man jobbar med mattläggning i Stockholm, får se in i folks liv. Det går dessutom över klassgränserna. Det är inte begränsat till de allra rikaste. När han jobbade med mattläggning i Stockholm kunde han arbeta med alla typer av kunder. Jag minns att jag alltid tyckte att det var så fint att höra. Att man kunde glädjas åt att få se hur andra människor har det. Att själv må bra över att se andra människor må bra. Det är ett tecken på att man är en god person, om ni frågar mig. Vi tänker på dig morfar, och vi är stolta över det arv du lämnat bakom dig inom mattläggning i Stockholm!

Det var en tuff period i vårt förhållande när min sambo var arbetslös. Det känns nästan respektlöst att säga det eftersom det förstås var värst för henne. Hon var nästan aldrig glad, grät ofta och tog ofta ut sin frustration på omgivningen. Tråkiga tider som, tack gode Gud, är över. Jag ska inte gräva djupare i det här tråkiga. Idag ska jag istället skriva om den dag då hon berättade för mig att hon hade fått jobb. Det var inte vilket jobb som helst, utan det var ett konsultjobb. Japp, min sambo skulle gå in i konsultbranschen. Detta var något som många, särskilt under denna period, valde att göra. Arbetsmarknaden var mättad, och det var svårt att få fasta anställningar. Konsultjobben var några av de jobb som var förhållandevis lätta att få. Mängder av unga, nyutexaminerade människor lyftes upp av att få jobb som konsult. Själv var jag skeptiskt. Jag var inte skeptiskt till konsultjobb i sig. Jag var snarare fundersam över hur hela maskineriet kunde hålla på ostört. Jag vet att det var min kära fars röst som ekade i skallen, och som hamrade fast budskapet. ”Man ska ha anställning” sa han alltid. Konsultjobb hade enligt honom varit ett borderline-jobb, i alla fall givet min ringa förståelse om saken tidigare. Nu vet jag bättre. Nu vet jag att min sambo var en av de som blev hjälpta av konsultjobben. En av de som faktiskt kunde hitta en riktning i sin karriär då hon fick jobb som konsult. Det var faktiskt precis det som hände. Innan hon fick konsultjobbet hade hon flackat runt i några år. Perioder av arbetslöshet byttes mot resor för hennes föräldrars pengar och temporära jobb. Hon testade att arbeta i godisaffär. Hon testade att jobba på lager. Hon testade till och med att arbeta i en stor fabrik, något som är oerhört svårt att föreställa sig. När hon fick konsultjobb trodde hon aldrig att hon skulle få ett jobb hon gillade. Men där hade hon fel. Genom den förmedling som gav henne jobb som konsult så fick hon testa på olika projekt. Det första var inte superbra. Det andra var inte heller särskilt bra. Det tredje satt däremot som en smäck. Hon älskade jobbet och jobbet älskade henne. Handen i handsken och så vidare. Det var en perfekt matchning, och när tiden för konsultjobbet gick ut fick hon anställning. Sedan blev hon befordrad. Sedan blev hon befordrad igen och resten är historia.

Jeg var hjemme med mamma og pappa i går for første gang på lenge. Jeg gikk fra bussholdeplassen langs gaten jeg vokste opp på. Gaten der jeg spilte felthockey, hvor jeg hadde kastet en snøball, der jeg hadde vært glad og lei meg. En tur ned minnefeltet så bra som noen. Og alt var skremmende likt og annerledes på samme tid. Barna som tidligere hadde vært i hver familie på gaten hadde vokst opp, fått egne barn, flyttet ut av byen. Akkurat som meg. Lyden av barn som lekte var borte, og stillheten hadde tatt over. Jeg banket og mor åpnet etter knapt tre sekunder. ”Pappa er nede ved varmepumpen” fikk jeg beskjed med en gang, og hun forsikret meg om at han snart ville komme opp. ”Varmepumpe?” Spurte jeg, og moren min fortalte meg det. Tilsynelatende hadde det vært en slags kjedeeffekt av varmepumper i nabolaget. Det hadde startet med at Olsen på hjørnet hadde anskaffet den i fjor vår. Det suste gjennom kroppen hennes da hun minnet ham om. Selv om det var nesten 25 år siden den gamle mannen gjorde livet elendig for alle barn som ønsket å ha det gøy på gata, forble minnene. Vel, Olsen hadde satt varmepumper på kartet i nabolaget, og vel det var det, tenkte jeg. Det ville være den mest økonomiske måten å varme opp skuret. Og foreldrene hadde ikke fett med penger med en gang. Da faren luktet nybrygget kaffe, kom han bare opp fra kjelleren og varmepumpen. Han så på meg mens jeg satt på den gamle sofaen og sa ”Servitørgutt”. Jeg nikket og uttalte: • ”Varmepumpe deretter”• “Ja Al det høres ganske drit ut for meg, ser ut som BT heller ikke for meg. Det er varmepumper i hvert eneste hus i området i dag. Det var den sure mannen på hjørnet som … ”• “Ja, mamma sa det. Olsson ja, jævla ekkel mann. ””Han er som seg selv,” svarte pappa og nippet til kaffen. Det føltes godt å være tilbake. Å sitte der på sofaen og snakke om varmepumper og drikke kaffe. Verden utenfor Tromsø hadde aldri følt seg så stor før. En stund glemte jeg nesten hva det var og han begynte å tenke på om du kan leie en kaffemaskin til kontoret der kaffen smaker like godt som kaffen hjemme hos foreldrene. Men det var jeg som hadde fått meg til å holde meg borte. Vekk fra gamle gater, vekk fra minner. Det var en pinlig stillhet i noen sekunder før mor tok tonen. ”Vil du se det? Varmepumpen da ”. Far så forhåpentlig på meg. Skal jeg redde oss fra stillheten? Jeg holdt ut noen ekstra sekunder før jeg sa ”Jeg vil gjerne se den nye varmepumpen din”.

Jag kan inte hålla fingrarna borta från ämnet facility management. Ni som läser mig frekvent vet att detta tema numera är väldigt vanligt förekommande. Under de senaste veckorna har jag gjort lite av en nostalgisk resa. En del av denna resa är att blicka mot den tid då jag arbetade med facility management. Det var nu ganska många år sedan detta hände. Jag har jobbat med många olika saker sedan dess. Faktum är att jag jobbade med facility management precis när jag slutade gymnasiet. Nåväl, den här veckan tänkte jag att jag skulle göra på ett lite annorlunda sätt. Istället för att besvara mina egna frågor så tänkte jag att jag skulle respondera på era. Vad undrar ni egentligen om facility management? En hel del olika saker skulle det visa sig. Det är nämligen på det viset att det har inkommit en hel del frågor i min inkorg. Det har gällt lite allt möjligt. Jag tänkte nu att jag idag och imorgon skulle ta och presentera några frågor och svara på dem. Om DU läser detta och saknar svar på dina frågor om facility management: tveka inte! Hör av dig och ställ frågorna. Fråga om vad du vill angående facility management. Ställ frågan i kommentarsfältet så lovar jag att försöka besvara den framöver. Antingen så besvarar jag genom ett privat meddelande eller så svarar jag såhär, kollektivt. Vad var det roligaste med att arbeta med facility management? Det finns många saker jag uppskattade med jobbet men framförallt var det trots allt teamet. Mina kollegor, när jag arbetade med facility management, var grymma. Vi var ett himla perfekt team måste jag säga. Vi täckte upp för varandra i alla lägen. Man kände alltid att man hade någonting bra att falla tillbaka på. Det var väldigt fint. Förutom detta var det helt klart kunderna som var bäst. Alla uppskattade våra tjänster inom facility management ordentligt. Det fanns en glädje hos företagen och organisationerna då vi levererade vad det nu var de hade beställt av oss. Hur länge jobbade du med facility management? Jag blev kvar på företaget i ganska exakt 3 år innan jag såg mig om efter nytt. Det är inte så att jag tänkte att jag skulle syssla med facility management för resten av livet. Det var däremot ett eftergymnasialt jobb jag verkligen kan rekommendera alla. Det passade sig perfekt att vara i den branschen i några år efter studenten. Jag lärde mig mycket, inte bara om facility management och branschen överlag. Jag lärde mig också mycket om mig själv, och det är väl alltid en bra grej. Jag hinner inte komma längre idag men lovar att återkomma så snart som möjligt!

Någonting väldigt bra har hänt, kära läsare. För er som läst mig länge så är det ingen hemlighet att jag har varit nere. Mörker-deppen från förra vintern tycktes inte gå över under året, och pandemin gjorde knappast saken bättre. Jag förlorade mitt jobb, vilket ni också vet. Jag letade men fann inget eftersom ingen vågade anställa längre. Det hela vände dock för ett par veckor sedan, och det började med att jag sprang på en vän. Vi hade inte setts på säkert 8 år. Han gick in i affären jag gick ut ifrån, vi stannade till och pratade i 5 minuter. Jag berättade lite om min situation och överdrev hur lugn jag var med den. Han berättade att han arbetade med konsultförmedling. Jag måste säga att jag inte hade kunnat se honom arbetade med konsultförmedling när vi gick i skolan ihop. Faktum är att han var ganska empatilös, men alla växer förstås upp någon gång. Det verkade han ha gjort. Empatin var på plats och han arbetade med konsultförmedling. Tiden går, antar jag. Innan vi skildes åt så frågade han om jag var intresserad av att få lite hjälp. ”Hjälp med vadå?” frågade jag direkt och han svarade att han menade med jobbsituationen. Och det är lustigt, men jag hade aldrig ens reflekterat att konsultförmedling kunde vara något för mig. ”Ja, men det låter ju fullt rimligt med tanke på allt du säger. Du har ju lång erfarenhet inom massor av olika områden inom IT. Klart vi ska kunna fixa något åt dig”. Jag tog inte allt han sa på fullaste allvar. Jag vet hur arbetsmarknaden ser ut. Konsultförmedling i all ära men hur skulle det där egentligen kunna gå till.  Jag vet inte hur det gick till, men det gick till. Redan efter ett par veckor hade jag blivit kontaktad av konsultförmedlingen angående 2 olika tjänster. Båda lät väldigt trevliga. Jag gick på en intervju, fick inte jobbet. Jag gick på en annan, och fick jobbet! Jag har äntligen fått ett arbete igen och det känns helt fenomenalt! Jag är så fruktansvärt tacksam åt min gamla klasskompis som hjälpte mig. Så oerhört tacksam till den konsultförmedling som försåg mig med jobb till sist. Slutligen vill jag också rikta ett stort tack till min nya arbetsgivare. Jag har inte varit på plats särskilt länge, men trivs väldigt väl redan. Konsultförmedling for life!

Jag skulle inte säga att vi gick på knäna. Jag skulle däremot säga att det var väldigt tufft en period. En tuff period för vårt företag som gjorde att vi fick offra mycket av vår bekvämlighet. Som tur var behövde vi inte göra oss av med lika mycket personal som prognosen först visade. Sedan när konjunkturen svängde och kurvan började peka uppåt litegrann var det tvunget att uppväxlingen skulle ske snabbt. Det skedde inte. Faktum är att det knappt skedde någon uppväxling alls. Vi fick inte tag i rätt personal, och det var nära på att kosta vårt företag livet. Lite kontext först. Jag och två vänner driver ett It-bolag som vi har haft igång sedan 2003. När detta, som jag berättade för ovan, inträffade såg vi konsultmäklare som sista utvägen för att överleva. Ingen av oss hade någon relation till konsulter eller för den delen konsultmäklare. Vi tyckte att vi själva borde kunna få organisationen på fötter igen utan att blanda in utomstående. Utan att betala halva vår kassa till en konsultmäklare som påstod sig vara bättre på rekrytering än vi själva. Detta var vårt första misstag. I detta skede hade vi kunnat ta hjälp av konsultmäklare. Vi valde att avstå. Vi valde att inte svälja stoltheten den här gången. Trots att vi kom i kontakt med ett oerhört proffsigt företag. Trots att den deal vi fick faktiskt lät ganska kostnadseffektiv för oss. 1 röst för och 2 röster emot konsultmäklare. Det skulle gå 6 månader av frustration innan vi tog oss samman och tog hjälp. Vi sökte upp samma företag som vi tidigare haft kontakt med, samma konsultmäklare. Det är definitivt inte en lögn att säga att vi hade svansen mellan benen. Vi mer eller mindre bokade upp ett möte där vi bad dem att rädda vårt företag genom att få in rätt folk. Jag vet fortfarande inte helt och hållet hur de bar sig åt, men bar sig åt gjorde dem. Den konsultmäklare vi fick var ung men väldigt uppenbart skicklig på sitt jobb redan. Hon drog i trådar och ringde samtal och pratade med gamla vänner och gjorde allt. 3 veckor senare hade vi fyllt 4 platser som vi försökt fylla i över 1,5 år. Detta är vad vår konsultmäklare gjorde för oss. Är det någon av er som har erfarenhet av konsultmäklare? Om ni driver företag och vill ha tips på en otroligt kompetent firma – Hör av er i kommentarsfältet eller via mail!