Freja hade inte arbetat med fasadrenovering i Stockholm särskilt länge vid det här laget. Inte alls. När hon funderade över det kanske hon faktiskt var den i Stockholm som jobbat med fasadrenovering kortast tid. Förutom Johan då, såklart. Johan hade börjat jobba samma dag som henne. Den dag som var idag. Freja och Johan hade, vid det här laget, arbetat med fasadrenovering i Stockholm (av alla jävla ställen) i 4 timmar. Det var dags för lunch.

Föga anade hon att ingen skulle vara kvar på kontoret för att äta lunch. Ingen förutom Johan stannade kvar. Han hade också tänkt att nog de flesta tog med sig matlådor. Det hade ingenting med varken fasadrenovering eller det faktum att de jobbade i Stockholm att göra. Det var bara en magkänsla från båda två. Nu satt de där, i lunchmatsalen och tycktes inte ha något annat alternativ än att tala med varandra.

Freja var blyg, det skulle verkligen sägas. Hon hade alltid haft svårt att smågaffla med människor på det sätt som många tycks vara bekväma med. Det var komplicerat, tyckte hon, särskilt då man inte känner sig hemma på en arbetsplats och inte känner någon. Hon hade precis flyttat till Stockholm och börjat med fasadrenovering. Som om inte det var komplicerat nog så hade hon alltså nu satts i ytterligare en knivig situation. Hon oroade sig en del för hur det skulle gå. Vad hon inte visste var att Johan – hennes nya arbetskamrat tillika nybörjare på både Stockholm och fasadrenovering – kände likadant.

En harkling besvarades av en annan. De första 20 sekunderna (Freja räknade) var smärtsamma. Det enda som hördes i matsalen var ljudet från mikrovågsugnen och locket som hamnade på sned därinne.

• ”Oj då” sa hon nästan så tyst att det inte var klokt
• ”Vadå?” frågade Johan
• ”Nej, det var bara… Det var bara locket som hamnade på sned” svarade hon och vände sig tillbaka att titta rakt in i den snurrande mikrovågshärjade miljön.

Tillslut var det Johan som tog ton, strax efter plinget som berättade att köttfärssåsen var varm.

• ”Så, varför blev det fasadrenovering i Stockholm för dig då? Du var från Helsingborg, eller hur?”
• ”Ja, jo precis. Jag ville testa något nytt och det blev fasadrenovering och det fanns mest jobb i Stockholm, så..”

Hon hade en dålig ovana att avsluta meningar med ordet ”så”. Ett jävla otyg var vad det var. Snart märkte hon dock att Johan gjorde likadant och det var, på något sätt, lugnande. Kanske var det han som skulle göra fasadrenovering i Stockholm till något trevligt.

Hon anade inte hur rätt hon hade.